Hejsan!

Nu när våren kommer smygande så blir jag sjukt sugen på sommarlov, vilket resulterade i ett uppsläng av de bästa sommarbilderna från förra sommaren. Allt är från mobilkameran så kvalitén är lite sämre, men det förstör inte känslan!

 

Övertexten är citerad från ”Gone Drifting” med Tiger Lou vill jag bara inflika. Tyckte det passade så bra.

Just nu sitter jag på tåget hem till lilla Fagersta som så många gånger förut. Skillnaden den här gången är att jag på något vis gjort illa mitt vänstra knä och på något sätt gjort lika så med min högra tå som expanderat till de dubbla vilket innebär att min sko inte lägre passar min för tillfället så groteska fot (med otrolig överdrift) som en liten gullig unge mitt emot mig frenetiskt bestämt sig för att sparka på, haha!

Jag tror att jag har kommit på den faktiska anledningen till att jag ibland föredrar staden före landet. Jag gillar att se dess kontraster som avspeglar verkligheten i så många olika vyer. Såsom de mysiga varma fönsterbelysningarna på kvällen speglar den snögrusblandade kalla marken. Hur lovande skyltar visar butikernas mörker. Hur lyckliga människor pratandes i mobiltelefoner möter människor med världen och dess tyngd vilandes på sina axlar. Eller kvällsresorna på tåg då trötta människor desperat försöker hitta en punkt att vila ögonen på men misslyckas då de endast möts av blickar sökandes efter ögonkontakt från avspeglingen av tågets avslöjande fönsterrutor. Kanske måste det finnas svart för att det ska finnas vitt.

Förstår ifall folk inte förstår sig på mina funderingar men det var i alla fall skönt att skriva av sig lite.

Pusshej!

I måndags firade jag och min Robz två hela år tillsammans, vilket känns ganska sjukt. Inte trodde någon att det skulle hålla så länge. Och efter allt vi gått igenom tillsammans så trodde faktiskt inte jag det heller ett tag. Men nu är vi här, och jag är lycklig! Och det är väl allt som spelar någon roll egentligen?

(slänger nog upp lite bilder senare när jag är på rätt dator)

Haha bilden påminde om en svensk b-film så ja va tvungen att fullborda't.

Börjar allvarligt fundera på om lärarna faktiskt vill ta livet av oss?

• Matte C, Nationella prov
• Svenska, Bokrecension + Artikel + Bok
• Trafikkunskap, alla faser + projektarbete
• Franska läxa
• Engelska bok + redovisning av arbete
• Fysikarbete
• Biologi läsning

Plus att jag förmodligen glömt hälften som vanligt. När det blir såhär mycket stänger jag automatiskt av, och får ingenting gjort istället. Anledningen till att jag inte tar tag i saker på en gång är att såfort vi är färdiga med någonting, så tar jag chansen att andas. Men det fungerar tydligen inte i den här världen. 

För tillfället håller jag andan och väntar på lov. Det är knappt så jag orkar med det här längre. Plugg i kombination med kraven man har på sig själv är sinnessjuk. Var hemma idag för jag hade så ont i magen, förmodligen stress. Måste lära mig prioritera!

Ge mig Zakynthos! Kanske blir hit i sommar, hoppashoppashoppas.

Ibland får jag den där outhärdliga känslan där det känns som att mina drömmar ligger utom räckvidd. Att jag aldrig någonsin kommer att kunna realisera det mitt hjärta eftersträvar.
Men kanske är det just precis de som är meningen? Att man inte ska komma ända fram? Kanske är det just precis de som är allting, ditvägen, det jag för tillfället håller på att missa i väntan på någonting bättre.
Kanske så måste man öppna sina ögon för att se hur vackert allting är precis framför fötterna för att senare kunna vandra vidare på vägen vi ser?

     Enligt ett av mina nyårslöften så var det att inte bli sjuk, nu 14 dagar senare tar jag nog tillbaka det. haha. Så nu sitter jag här och fryser i min kalla lägenhet och snyter mig som aldrig förr.
      För övrigt har allt gått väldigt bra på sistone - elementet i trapphuset är trasigt så det är helt kallt i lägenheten. Elementet på toaletten går inte att skruva upp (Vilket jag febrilt försökte med häromnatten, grannarna börjar väl undra va de är för psyk som håller på mitt i natten). Sen som pricken över i:et så är det stopp i mitt handfat. Jamen man älskar't. Plus att jag somnar typ 2, halv tre varje natt och går upp kvart över sex så det är zombie malin på g. Blä måste ändra på mina sov vanor, hur fan gör man?

Tänkte försöka lägga upp lite mer bilder. Fast avstod att visa min sjuka outfit för tillfället. haha!

Saknar min Robin jag, lite smått galen bild på nyår.

    Började med uppesittarkväll på Linnévägen med min kära mor, det var faktiskt ganska mysigt även om man som vanligt inte vinner någonting. Och på julafton så skjutsade hon mig till babe i Tortuna där jag fick fira lite med hans familj. Visst var det roligt, men måste erkänna att det känns inte riktigt likadant som när man firar hemma. Vet inte varför men fick inte någon riktig julkänsla i år.
      Bästa minnet av mellandagarna måste varit impulstrippen till eskilstuna med Lols. Ingen av oss hade ens varit där, men det visade sig bli en lyckad dag med många fynd i alla fall. Måste sett jävligt roligt ut på morgonen när vi sprang till tåget för att slippa kylan klockan halv åtta på lovet, jävla psyk!
     Nyår skulle egentligen spenderas i Norberg, men skjuts dit och hem sket sig så det vart Fagersta i alla fall. Först var vi hos mig och härjade lite med drinkspel och sånt trevligt, sen så drog vi oss till Amanda träffade trevligt folk.
Bästa minnet var faktiskt nästan hur man vaknar på natten av att Robin härjar på toan, så går jag in och kollar vad han håller på med. Då visade det sig att min käre man sitter packad och duschar mattan. "Jag kan typ inte bli full!" HAH. 
   Sen har blivit lite rolig pulkaåkning i vad med pannlampor, galna vadare. Det gillar vi!
Men dags att gå tillbaka till verkligheten. Huj!

Lite härjbilder från nyår!

    Nu är det lov. Fyfan vad skönt det där kändes att säga. Eller skriva. Har faktiskt inte kunnat förstå betydelsen av ordet ännu men det kommer jag nog förhoppningsvis kunna göra innan det tar slut vilket det brukar göra allt för fort. 

   Dagen började med att jag, som inte till min stora förvåning försov mig sista skoldagen. Vaknade, för absolut inte första gången av ett väckningssamtal av Lollo när hon är påväg att gå och möta mig. Men idag tillskillnad från övriga gånger detta händer så bestämde jag mig för att inte börja härja. (Med det menas alltså att ligga kvar i sängen några sekunder för att försöka hitta på anledningar till att det inte är skoldag, inse att det inte finns några, springa upp och riva ut garderoben, slänga upp hårstrån som ska likna en frisyr i en knut och kasta på sig något som ska se ut som smink och inte hinna med frukosten medan man skyndar till första lektionen som förmodligen består av prov och resulterar med astmaanfall eller liknande).
    Så istället för det så tog jag denna dag det lugnt, gick upp och struntade i smink och vandrade lugnt iväg nån halvtimme försent med den välkända tanken "nästa år ska jag fan styra upp mitt liv". Men jag tar det sen.

    Lektionen var inte precis någonting jag missade, hade faktiskt gärna skippat fikat som min blivande frukost beståendes av två koppar glögg, rulltårta och punchrulle. Lunchen en timme senare var dock inte så inbjudande.

   Sedan gick dagen faktiskt ganska fort, och när jag tillsist kom innan för dörren i min lägenhet (även det känns väldigt skönt att säga) så bestämde jag mig för att färga bort utväxten. Detta kanske inte var det smartaste alternativet då det resulterade i kycklingmallan. Så utmattad av sömnbrist och en mindre lyckad hårfärg somnade jag för ovanlighetens skull på soffan. 
   Men efter åtta så kom Nadja hem till mig, hade faktiskt riktigt trevligt. Skönt att ta igen lite med en gammal barndomsvän och snacka lite skit mellan himmel och jord vilket vi är väldigt bra på enligt min mening.

   Imorn blir det julklappshandel med Ellinor, Lollo och Simon. Detta ser jag faktiskt fram emot även fast budgeten inte direkt är den bästa. Men det är som det är!

G'natt och hörs!
  

     Sök journalistutbildningen i Göteborg. Bli inte journalist, det finns inga jobb. Du ska göra det du brinner för. Endast hälften av färdigutbildade journalister får jobb. Det är för hård konkurrens, du måste utmärka dig.       Eller räcker det med ren jävla vilja?

     Att arbeta som journalist är det enda yrket som lockat mig hittills, och det är det enda yrket jag känner att jag skulle vilja arbeta med i framtiden, så varför inte kämpa för det? Men tyvärr så präglas viljan av de faktum att det även finns en chans att jag kommer infinna mig bland de 50% som sedan förgäves står färdigutbildade utan arbete. Är chansen värd att ta? Kommer jag att ha kraften att kämpa för det jag vill, eller kommer det vara blott en strävlan till någonting som inte ger annat än bottenlösa förhoppningar?

     Frågorna är många och svaren är dessvärre få. Hur ska man veta vilken väg man ska vandra i denna värld full av konkurrens, press och ovetande? Och hur kan någon ens komma på något så dumt som att en ung tonåring tvingas välja sin framtid utan att ens ha en aning om vad den handlar om?
    Mitt liv har fram tills nu bestått av en drömvärld som inte handlar om någoting annat än att klara av vardagen och allt vad den innebär. Själva tanken på att det finns en hel livstid framför mig har liksom inte slagit mig först nu. Det är våra val vi gör här och nu som faktiskt påverkar våran framtid.
    Viljan att bli det jag vill har alltid funnits där, men på något sätt har jag lyckats ungått att verkligheten består av mer än att endast uttrycka sina handlingar i ord för att nå sina mål vilket sannerligen gör situationen lite svårare.

      Så jag ställer mig själv frågan, vad är det som gör en människa speciell? Hur kan man utmärka sig från mängden blivande journalister i samma situation? Kanske är det den som kan flest avancerade ord, eller den som kan uttrycka sig på bästa sätt? Eller är det faktiskt den som har den starkaste viljan? Jag vill tro det senare alternativet eftersom jag säkerligen vet att jag inte infinner mig bland de första två. 
     
     Jag tror att det närmaste till att vara speciell och unik man kan komma i dagen samhälle är att ha ett självförtroende och en vilja stark nog att motbevisa alla negativa påståenden och fakta som dagligen omger oss med uppgift att förstöra våra drömmar. Och hittar man balansen mellan att ha fötterna på jorden och att hålla fast vid sina drömmar så kanske, kanske man lyckas tilltist i alla fall.
                                                    Jag kan jag vill jag ska.

 Orelaterad bild från frankrikeresan

 
    Jag kommer inte ens ihåg senaste gången jag skrev någonting i bloggen, detta beroendes på en hel del olika bortförklaringar som jag inte har orken till att ta upp för tillfället. Dock så bestämde jag mig denna kväll för att ta tag i det igen och dessutom göra en ny design. Jag vart faktiskt ganska nöjd måste jag medge för att bete mig lite osvenskt och visa en gnutta självförtroende.
    
    Livet, ja livet. Det flyter på som vanligt med enda skillnaden att jag nu bor själv i min lilla etta på floravägen, och väntar hoppfullt på att min Robbiebabe kanske ska etablera sig hos mig och göra vardagen lite ljusare. Men pga av arbetslöshet så dröjer det förmodligen ett tag till. Annars så består vardagen för det mesta av stress, plugg, underbart umgänge och alldeles för lite sömn. 
    Kände att detta vart ett väldigt tråkigt inlägg, men jag ska bättra mig. Skyller på att klockan är tre på natten. Hoj.

And I'm not satisfied, until I hold you tight

       Efter en riktigt mysig helg i västerås med älskling har jag kommit på bättre tankar. Framför datorn sitter  jag nu och försöker skriva lite blogg med gamla Caesars Palace låtar för att hålla humöret på topp :)
 
     Allt för många gånger har jag på sistonde kommit på mig själv med att tänka tillbaka på sådant som redan har varit. Förstår inte vad som är poängen med att sitta och ångra sådant som redan har hänt när det varken går att ändra på eller att gå tillbaka till. Visst kan det vara fint att ha några härliga minnen, men klamrar du dig för hårt fast i det förflutna så finns risken att du missar dagen istället.
      Samma sak gäller framtiden. Visst är det bra att planera saker, men planerar du förmycket så är det en ganska stor chans att du kanske blir besviken när dina starka visioner inte lever upp till verkligheten. Jag tror faktiskt att alla skulle må bättre om man lärde sig att ta saker lite mer som de kommer, istället för att stressa upp sig för någoting i onödan. Jag blir i alla fall hellre positivt överaskad av någonting oväntat än att de saker jag planerat visar sig bli som man tänkt, vilket de aldrig blir i alla fall så. Kanske skulle vi alla må bättre av en mer spontan vardag?

 Så mycket saker som händer just nu. Sitter här vaken och frågar mig själv, finns det någonstans en gräns? Hur mycket ska man orka med innan det är dags att släppa taget?

          En del av mig säger att det här är sånt som händer, folk gör misstag hela tiden. Alla förtjänar en andra chans. Men det finnas en annan del av mig också. Den delen som känner smärtan i att verkligen ge allt för en person, öppna sig, älska och lita på.  För att sedan känna kniven i ryggen när alla lönger kommer till ytan. Det gör ont att se den personen man tror sig kunna lita på mest, visa sig vara blott en illusion.
        Hjärnan säger åt mig att bara skita i allt, dra sig ur så fort som möjligt. Men hjärtat säger en annan. Det jag känner för dig är alltför stort för att ge upp just nu. Vet inte hur det kommer lösa sig, det visar sig. Jag behöver tid. Det kommer bli svårt att lära mig lita på dig igen, men det vi har, eller rättare sagt det jag tror att vi har är starkare än det här. Jag tror det är värt en andra chans, även om jag riskerar att bli sårad ännu en gång.
 Antingen är jag stark, eller bara dum i huvudet.

    Torsdag morgon, och friluftsdag står på dagens schema. Egentligen lät väl en skidresa till Trysil eller Kläppen som ett mer lockande alternativ. Men dessvärre räckte inte pengarna till, så vi skrev upp oss på Långpromenad.
     Vaknar klockan åtta för att möta ännu en vit vinterdag i lilla Fagersta. Dock lite tveksam och man skulle sjukanmäla sig och stanna hemma ändå. Men istället övertalade jag mig själv att gå, eftersom jag tänkte att gå är väl inte så himla jobbigt. "Det kan väl inte vara längre än att gå till eskiln"
     Nöjd och stolt över mig själv att jag väl bestämt mig för att gå, så drar jag på mig mjukisbyxor och ett par tygskor med lite högre sula och ett par sockor. Drar på mig tjockjackan och promenerar ner till Fagerstahallen för samling klockan halv tio.
    Väl där nere så förklarar ledaren att vi ska gå upp till vattentornet och fortsätta en bit, mer hör jag inte. Och att man behövde komma fram och få två avprickningar för att få närvaro. Så försökte tänka positivt, "till vattentornet är ju inte så långt".
     Så vi börjar gå, och väl vid vattentornet och en bit in i skogen börjar jag fundera på om det kanske är lite längre än vad vi hade trott. Vilket det verkligen visade sig att vara då de två närmaste timmarna visade sig bestå av snö pulsning i ca 25 cm snö i tygskor mitt i ingenstans.
      Vi gick..och gick...och gick.. och gick. Utan att verka komma någonstans. Det ena snötäckta trädet efter det andra. Hala genomblöta tygskor kämpandes för att pulsa sig fram och hålla balansen då fötterna gled tillbaka halva steget man kämpat för att ta.
        Efter ca två oändligt långa och plågsamma timmar börjar folk stanna, och vi tror självklart att det var slut här och att det är dags att gå tillbaka. Vilket kändes både skönt och jobbigt, då man förberedde sig på att gå tillbaka samma oplogade skogsväg i blöta tygskor. Dock visade det sig att detta inte var slutet på våran lilla promenad. "Ja, nu är vi halvvägs, och det är lite kortare att gå tillbaka. Men vi ska fullfölja den här vägen runt Ötjärn. Detta är första avprickningen, men ni behöver två för att få närvaro."
   Frustrerade och otroligt trötta sätter vi oss, jag och sanna strejkar (sanna som dessutom fyllde år, bra födelsedag!) och tar upp våra kalla pannkakor och börjar käka medans alla andra grillar korv. Visst var det skönt att vila, men när det var dags att gå igen lade jag märke till att känslen i mina fötter försvunnit och att mina stumpor hade frusit vid tårna. Kan erkänna att bristningsgränsen var nära då det var dags att förbereda sig på en ännu längre promenad någonstans som skulle leda lite närmare hem. Ingen hade någon aning om vart vi var någonstans.
        Det följande två timmarna började vi spåra ur totalt. Kände oss som en bunt psykopater vandra en ändlös stig mitt i ingenstans utan mål, sjungandes på "ÅH NÄR HON HAR SKJUTITS OCH NÄR HON HAR SKJUTITS PÅ EN SKOTTKÄRRA FRAM.." till födelsedagsbarnet. För att sedan höra folk bakom oss börja spela nå frustrerande jävla raggar musik "Eddie eddie eddie eddieMEDUZA..(8)"
        Tillsist kom vi fram, efter sammanlagt minst två mils pulsande i snö vid sopstationen. Sista stigjäveln var inte ens en stig. Kan ju säga att det hela var lite komiskt nu i efterhand, men just då kanske det inte var lika roligt. Där vi gick hade jag aldrig gått i hela mitt liv, och där vi gick kommer jag aldrig i hela mitt liv gå igen. Hade jag vetat att deras avsikt var att få oss att gå den vita milen till våran egen avrättning hade jag förmodligen inte rest mig ur sängen den morgonen.

         Det går inte en endaste dag utan att man jämför sig själv med andra. Det spelar ingen roll vad det gäller, betyg, familj, pojkvän, reslutatet på coopertestet, utseende, kläder, snyggast röv eller störst pattar. Allting kretsar kring dessa egentliga oviktiga saker, som man tycker borde sakna betydelse. Men tack vare samhällets oskrivna regler, alla krav som smugit sin in i ditt bakhuvud som en ständig ekande röst, så finns de där.
          Är du en utav de få som faktiskt sluppit undan, så avundas jag dig. För jag har svårt att tro att det är många där ute, speciellt tonåringar som lever ett "kravlöst" liv.
         
    Om ärligheten måste fram, så erkännner jag att jag inte är en utav de lyckligt lottade som sluppit undan. Ständigt hänger kraven i luften som oroväckande mörka moln och trycker ner tillvaron. Pressen från olika håll om att vara den perfekta tonåringen kväver mig långsamt.  
            Du ska vara trevlig, du ska hålla fasaden, du ska vara styrd, du ska vara snygg, du ska träna för du måste ha snygg kropp, du ska klara av skolan med bra betyg, du ska vara duktig, du ska tåla skitsnack, du får inte visa dig sårbar, du ska klara av press hemifrån angående städ och skola och samtidigt hinna med dig själv. Jag skulle kunna fortsätta hur långt som helst om jag hade orken vilket jag inte har just nu.

      Du kan inte vara den som är "den" hela tiden, det finns inte kapacitet i en människas liv till att vara perfekt, det är helt enkelt inte mänskligt. Att jämföra sig med andra tjänar ingenting till, alla är olika. Det kommer alltid att finnas människor som är både bättre och sämre än dig.
     Det enda du kan göra är att göra vad du kan med vad du har, och göra det så bra som möjligt.