MENY
Det skakar lätt och vagnarna gnisslar. Konstanta dunsar fyller tystnaden tillsammans med andetagen från ett tjugotal främlingar som av en slump hamnat i samma kupé.
Det konstanta dunsandet avbryts plötsligt av en sprakande högtalare. "Nästa stopp Sundsvall. Sundsvall nästa". Jag möts av sömndruckna förvirrade ögon. Rynkade ögonbryn avslöjar irritationen av att plötsligt bli väckt ur en efterlängtad sömn under omständigheterna. Tåget rullar in på perrongen. På perrongen vandrar människor i rask takt. Natten lever.
Det är märkligt hur inspirationen kryper sig på en ibland. Hur olika intryck liksom triggar igång den. Som den vakande blicken modern sveper över sin sovande dotter, eller det generande leendet som sprids i den äldre damens ansikte då hon inser att jag är medveten om att hon granskar mig.
Inspiration är en svårframkallad känsla. Men när jag slås av det faktum att varenda individ jag möter med blicken, precis som jag, är en tänkande människa med en alldeles egen historia, är det helt plötsligt inte alls svårt att inspireras. Jag vill veta mer.
Jag fylls av en känsla av att vara på rätt väg. På ett tåg, i mörkret skenandes genom natten.
1