MENY
Barfota fötter vandrar den lilla gräsbelagda vägen ner mot sjön. En solnedgång smeker en blek vårbränd hy. Pollensvullna ögon blickar ut över ett spegelblankt vatten som nära perfektion reflekterar ett enskilt stilla moln i den vackraste av himlar. Stora hundögon studerar mig, och jag tycker mig nästan se ett leende i de små svarta mungporna under den lilla nosen. Min fina, älskade vän.
De senaste veckorna har äntligen börjat sjunka innanför, en vanligen hårdhudad, människas skin. Tankarna som vanligvis strömmar likt den vildaste vårflod, tycks nu för tiden komma en och en, och insikten om att alla tårfyllda dalar tillslut slungas om i spirande toppar, får hjärtat att slå ett slag i taget, och ett djupt andetag att sprida syre i en stressad kropp.
Precis allting är en lärdom, och i år har jag äntligen lärt mig den viktigaste av läxor. Att prioritera sig själv. Att ensamhet kan vara frihet. Att nuet kan resultera i ett minne, och att morgondagen är en framtid.
Helt plötsligt kom den, inspirationen. Det gäller bara att stanna upp lite i den hektiska vardagen. Att tillåta sig själv att bara, för en gångs skull, vara.
0