MENY
Det har varit många sådana nätter i Norrland på sistone. Nätter då jag tröttnar på att ständigt vara uppkopplad, tillgänglig, upptagen. Nätter då hjärnan skriker efter tystnad. Nätter då jag sätter mig på balkongen. En liten stund. En paus. Några andetag för mig själv där tankarna tillåts sväva fritt. Om så bara för några minuter.
Nätterna är tysta, bortsett från björkarnas viskningar. De viskar om ensamhet. De viskar om harmoni. De viskar om ett slags välfinnande jag aldrig någonsin trodde mig kunna uppleva. För det är just det, ensamheten, som ibland låter så fruktansvärt skrämmande. Ensam.
När jag sitter där, ensam, inser jag plötsligt att jag mot all förmodan tycker om det. Inte allt för ofta. Men heller inte allt för sällan. Ensam är inte stark. Men ensam är i vissa lägen frid. Då andetagen tillåts vara lite djupare. Då ögonlocken tillåts blunda utan någon där att undra. Alla borde ge sig lite tid ibland, för att släppa tankarna fritt är inte så farligt som man tror.
0