MENY
Som jag längtat.
Nu bor jag här, under svingeln, i Umeå, med två underbara individer. På kvällarna betraktar jag människor som rör sig upp och ned för bron. Unga killar cyklandes med innebandyklubbor på väg till iksu. Tjejer ivrigt pratandes i telefon. Pensionärer lunkandes med små hundar och par med något härligt i blicken.
Ja, för nu är hösten här. Människor tycks ha en helt ny energi, vilket är ganska ironiskt med tanke på all mörker och kyla vi strax ska omslutas med. Men vi är inte där än. I luften luktar nystart. Och mina andetag når djupare än på länge.
Men i helgen råkade jag dessvärre ut för en liten olycka. Hade otrolig tur och det gick bra. Däremot fick jag andas in en ny sorts luft. En främmande, skrämmande doft jag inte känt förut. Sjukhuset. En värld vi friska människor inte vistas i. En värld som tagit paus från livet i väntan på besked, bra som dåliga.
Jag slog upp ögonen. En yngre manlig sjuksyster tog mitt blodtryck och kontrollerade mina pupiller. Efter han gått låg jag stilla på min brits och tittade upp i taket. Plötsligt hör jag ett jämrande från rummet bredvid. Jämret klistrade sig fast i mitt inre, liksom ilade i benmärgen. Ren och skär smärta.
När jag sedan togs upp till röntgen möttes jag av synen. En oskuldsfull liten pojke liggandes medvetslös på en brits. En orolig mor med handen vilandes på hans panna. Tårarna var inte långt borta, men inte för min egen otroligt ickebetydande smärta. Utan för insikten om hur skört livet verkligen är.
Visst kan man jämra sig över livets petitesser, men man glömmer ofta det faktum att har vi inte hälsan så har vi ingenting.
Vi har bara ett liv. Ta vara på det och ta vara på varandra. Det är viktigt.
3