MENY
5 januari 2014
Missförstå mig inte. Jag fullkomligt älskar att komma till den stillsamma och tysta naturen ute i Holmsjön hemma hos min mor och hennes sambo. Någon gång kommer ett svagt frustande från hästen. Kanske gal tuppen, hönorna kacklar eller kanske katterna mjauar. Kanske kommer det till och med ett hundskall här och där. Kanske hör du vinden i trädkronorna. Kanske hör du till och med dina egna andetag.
Visst är det rogivande? Inget riktigt fungerande internet. Ingen täckning. En påtvingad, men en helt klart välbehövlig nedkoppling från civilisationen. Från 24-timmarssamhället och pushnotiser. Från en ständigt blinkande telefon som har bytit ut 3G mot ett E eller "ingen service". Det kanske går någon dag. Andetagen blir längre. Rörelserna blir långsammare. Pulsen har saktat ner. Avkopplad.
Men så händer det någonting. Den tysta telefonen börjar plötsligt att stirra på dig, hotfullt. Ett desperat samtal bryts. Bortkopplad. Ofrivilligt. Känslan av isolering. Plötsligt kan du faktiskt höra dina egna tankar. För det finns ingenting annat att lyssna till. Panik. Tankarna snurrar runt i huvudet, svärmar, attackerar likt vildvittror i Mattisborgen. Isärplockad och rörig.
Jag finner mig själv sittandes i det lilla uthuset hos mamma, sex kilometer till postlådan, en mil till närmaste affär, tre mil till närmaste stad och 60 mil hemifrån. Där sitter jag ensam i tystnaden, och jag skriker rätt ut.
Hur skadad blir man egentligen av vardagen? Av att vara ständigt uppkopplad, aldrig avkopplad. Ständigt känna stress och press. Ständigt vara medveten. Ständigt öppen för intryck. Ett ständigt aktiverat alarm, tusen olika måsten och ett kontinuerligt uppdaterat flöde. Vad gör vi med oss själva?
Kanske bör alla prova på att stänga av ibland. Koppla ner. Tänka en tanke i taget. Ta en paus och ge plats åt individen.
Kanske bör alla någon gång skapa sitt eget Holmsjön.
Kanske bör alla någon gång skapa sitt eget Holmsjön.
1